Den sanna historien om en av de första gångerna jag åt ostron

Vissa personer älskar ostron från första gången de smakar på ett. Så har det inte varit för mig. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag smakade ett ostron. Utöver den motbjudande konsistensen var smaken av salt kallsup vedervärdig. Efter det tog det ett rätt långt tag innan jag ens var villig fundera på ostron igen. Numera, flera år senare, äter jag gärna allt från ostron på klassiskt manér med citron och vinäger till amerikanskt gränsöverskridande tillredningar med cocktailsås.

Det här är den helt sanna historien om en av mina första ostronupplevelser. Den utspelar sig i Val d’Isere i de franska alperna där vi var för att åka skidor över jul och nyår. På nyårsafton hade vi bokat bord på BouBou Bar.

BouBou Bar

BouBou är en härligt rustik bar och restaurang med väggar, bord, stolar och bänkar i furu. Den ligger strax intill det lilla torget precis intill liftarna mitt i Val d’Isere. Perfekt placerad för en öl, ett glas vin chaud eller varm choklad på vägen hem efter en dag i backen. Det är till BouBou många av skidlärarna går och därmed många av lokalborna.

Det hårda raspande ljudet av skidpjäxor mot stengolvet blandas med doften av fuktiga skidhandskar som ligger i högar mellan skidhjälmarna på borden. Sorlet och skratten från trötta och nöjda skidåkare rullar fram mellan gäster och bord. Det är hög stämning och alla är kompisar med alla. Dagens skidhistorier och skrönor blandas med ivrigt planerande av morgondagens skidtur i pister och berg.

Vid middagstid byts pjäxor och skidställ ut mot kängor, stickade tröjor och jeans. På menyn står klassiska franska grytor och skidåkarrätter. Inte direkt kalorisnålt. Stämningen är gemytligt och familjär. Många av gästerna är stammisar och de som inte äter middag kommer in för att byta några ord med personal och vänner över en apero eller aperitif vid bardisken.

Nyårsafton

Magnus och jag var nog de enda utomstående som hade bokat nyårsmiddag på BouBou. I sann svensk anda kom vi på utsatt tid och var därmed självklart de enda gästerna till en början. Vi fick ett trevligt bord vid sidan av baren och ett glas champagne som välkomstdrink. Allt eftersom anlände lokalborna och borden fylldes på. Intill oss var det uppdukat för ett stort sällskap. Det var ägaren av BouBou, en läkare från Paris, som bjudit in Val d’Iseres borgmästare med fru och vänner.

Ägaren gick runt och välkomnade alla till kvällens middag. När han kom till oss fördjupade sig Magnus och han snabbt i BouBous synnerligen gedigna vinlista. För att vara en så enkel restaurang är BouBou nämligen utrustad med en vinlista av rang. Därtill med osedvanligt humana priser. Ägaren har ett genuint vinintresse som han gärna vill dela med sig av. Så på BouBou är det tänkt att man ska kunna dricka riktigt bra viner utan att behöva vända ut och in på plånboken. Vill man inte dricka ur hela flaskan kan man dessutom självklart spara den till nästa gång. Väldigt sympatiskt med andra ord. Förutom gott vin till huvudrätten passade Magnus på att beställa in ett riktigt fint sauternevin till efterrätten. Ska det vara så ska det, dessutom skulle vi ju kunna njuta av den flera kvällar.

Varför rör dom inte på sig?

Nyårsmiddagen inleddes med 3 ostron var. De serverades på traditionellt franskt vis med citron, vinäger och schalottenlök. Magnus och jag tog varsin citron och pressade över varsitt ostron. Rien, ingenting. Vi tittade på varandra. -” Ska den inte rycka till eller nå’t då den får citron på sig?” -”Jo, jag tror det. Låt oss testa på en till.” Vi pressade mer citron på nästa. Samma reaktion – rien, ingenting. Ostronet låg där helt stilla, dött i sitt skal. -”Alltså, ska det verkligen vara så här?” Jag tittar på våra orörliga ostron och kommer att tänka på när min kompis Mats blev dålig av ett ostron. Han blev helt grön i ansiktet och rusade från bordet. Sen låg han i fosterställning på toaletten hela natten. Det tog flera dagar innan han var sitt vanliga matfriska jag.

Jag tittar på Magnus och skakar på huvudet. -”Alltså, jag äter inte de här! Det måste vara något fel på dom. Dessutom är vi faktiskt väldigt långt från ett hav så det är ju inte konstigt om de blivit dåliga.” Magnus ser sig omkring, tar upp sin servett och med ett blixtsnabbt grepp häver han över ostronen i den. -”Vi äter dom inte! väser han. Ha ned dina i servetten också så spolar jag ned dem i toaletten”. Sagt och gjort. Mina ostron går samma öde till mötes som Magnus.

När Magnus kommer tillbaka ser han märkbart nöjd ut. Liksom svassar fram. Han lyckades smussla med sig ostronen utan upptäckt och nu var de omhändertagna i klassisk maffioso stil, nedspolade i Val d’Iseres avloppssystem.

En låda ostron

Väl av med ostronbekymret fortsätter middagen under betydligt större njutning. Jag kommer inte längre ihåg vad huvudrätten var men sannolikt någon god köttbit och inte osannolikt med lite gåslever och en bättre bordeaux. Vi är framme vid ostarna när dörren till BouBou plötsligt slås upp på vid gavel. Snö och kall luft virvlar in tillsammans med en ganska rejält påstruken man iklädd ett inte helt rent blåställ.

Med stora steg går blåställsmannen fram till bardisken där han ställer ned en stor trälåda som han som bär på. -”Nu ska här firas!” trumpetar han ut. Samtalen vid borden stannar upp och allas ögon riktas mot honom. Med överdrivet tydliga rörelser öppnar han trälådan, tar upp ett stort ostron som han med van hand öppnar och sveper i sig med nöjd min.

Efter uppvisningen återgår samtalen runt borden snabbt till ett glatt sorl. Blåställsmannen fortsätter att hala upp ostron ur trälådan. Efter ett tag vinglar han fram till borgmästarens sällskap för att bjuda på ett smakprov. Erbjudandet tas inte emot men i sina försök att övertyga gästerna lyckas mannen tömma ut ostronspad över borgmästarens fru. Full kalabalik och en ganska upprörd borgmästarfru. Franskan inte helt lättbegriplig, sannolikt några invektiv. Blåställsmannen retirerar moloken till baren där han dystert slår sig ned och verkar begrunda sitt öde.

Lektion i hur man äter ostron

Så plötsligt får blåställsmannen syn på varpå han lyser upp och vinglar fram. Han rasar ned på stolen bredvid Magnus och börjar tala med honom på drucken franska. Magnus tittar uppgivet på mig. Inte nog med att han talar franska, därtill är det sluddrigt så det är om möjligt ännu svårare än vanligt att förstå vad han säger. Jag lyckas uttyda att han har varit kock nere i St Tropez men att han nu arbetar som fastighetsskötare i Val d’Isere. Ostronen har han beställt från en gammal vän på rivieran.

När mannen efter ett tag förstår att vi är från Sverige reser han sig upp och hämtar ett stort ostron som han håller fram under näsan på Magnus. ”-MANGE! -ÄT!” säger han med bestämd röst. Magnus tittar på mig. Hur sjutton ska han komma undan från det här. ”MANGE!” säger mannen igen och håller fram ostronet bara någon millimeter från Magnus mun. Jag ser hur Magnus tar ett djupt andetag innan han tar emot ostronet och sväljer ned det så fort det bara går. Mannen tittar misstänksamt på Magnus – ”As-tu maché? – Tuggade du?” frågar han och så visar han med överdriven tydlighet hur man ska tugga på ostronet innan man sväljer det. Magnus får ett till ostron och tuggar på efter bästa förmåga. Inget utrymme för invändningar där inte.

Jag kommer inte ihåg hur många ostron Magnus fick äta under kvällen, men det var många. Jag trodde länge att jag skulle komma undan men även jag fick ett ”offer I could not refuse”. Mellan ostronen försåg sig blåställsmannen nöjt smackande med glas efter glas av vårt sauternevin.

I ärlighetens namn ska sägas att ägaren till BouBou faktiskt inte bara lämnade oss att vårt öde. Efter en stund kommer han fram till vårt bord och frågar oss om han ska se till blåställsmannen går och lämnar oss ifred. Men då hade vi redan försonat oss med vårt öde. Vi inser att det här blir en nyårsafton vi sent kommer att glömma så varför inte ”follow the flow”. Blåställsmannen är stor, grovhuggen, burdus men också rolig att tala med. Vi kör!

Innan kvällen och ostronen var över hade blåställsmannen druckit ur vår flaska med sautern och berättat sitt livs historia för oss. Lite osammanhängande och inte alltid på helt begriplig franska. När ostronen och vinet var slut tog han ett vänligt och lite gråtmilt farväl innan han vinglade ut genom samma dörr som han gjort entrée genom några timmar tidigare.

Nu behöver jag en digestif!

Magnus och jag satt omtumlade kvar. Här hade vi spolat ned sex pyttesmå ostron på toaletten för att de inte hade rört på sig då vi hade citron på dem. Sedan hade vi, eller framför allt Magnus, svept det ena megastora ostronet efter det andra utan att ha en droppe citron eller vinäger på dem. Men här satt vi nu och ännu var ingen av oss grön i ansiktet. -”Hur många ostron åt du?” frågar jag Magnus. -”Jag har ingen aning” svarar han. -”Men ganska många. Nu behöver jag en megastor digestif innan vi går hem och lägger oss.” Och så blev det.

Tillhör du en av dem som inte är så förtjust i ostron eller blev du bara sugen på något gott. Här kan du läsa om några andra delikatesser – sparris, vildsparris, tryffel eller varför inte drycken som passar till champagne.

Nöjda på ett ostronshack i Arcachon – Frankrikes ”ostronhuvudstad”
Please follow and like us:
onpost_follow
Tweet
Share

2 kommentarer

  1. Vilken härlig historia!👍 Tycker att ostron och champagne ser så läckert ut, men efter två-tre ostron är jag nöjd och håller mig till champagnen. Glöm att jag skulle tugga😬.

    • Haha! Jag vet – att komma till tuggstadiet kräver nog en stor och bestämd man i blåställ 😎 Jag tror faktiskt att en bidragande orsak till att jag gillar ostron är att jag testade dem på amerikanskt sätt – dvs gratinerade och med cocktialsås. Tog liksom bort lite av ”mystiken” och ”saltvattensmaken”. Oavsett – roligt att du gillade inlägget och jag är väldigt glad över att du kommenterade!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.