Det finns många underbara små byar som ligger som strösslade över bergen ovanför den italienska rivierakusten. Alla bär de på en historia. Vissa en ståtlig sådan med vunna strider och tappra invånare. Andra har berömda personer som fötts där eller som varit på besök. Så finns så klart de med en mer lågmäld tillvaro. Men alla bär de på en stolthet för sitt bakgrund och sin historia. Följ med till Apricale som ligger i bergen ovanför Ventimiglia och Bordighera, 15 km från Medelhavet.

Apricale

På helgerna tycker vi att det är roligt att utforska närområdet kring Menton, hitta en ny by, ta del av en ny historia och äta en LUS (Lunch Utan Slut) i goda vänners sällskap. Inte sällan blir det en utflykt upp i bergen. Apricale hittade vi på en sådan utflykt. Byn har snabbt blivit en favorit. För stämningen, det vänliga bemötandet och den goda maten.

Apricale ligger en bit upp i bergen ovanför Dolceaqua. Vägen slingrar sig in i dalen och uppåt. Vid Isolabona blir det en tvär sväng över den lilla murade bron som har gått över floden Nervia i århundraden. Därefter blir det brantare och smalare. Vägen klänger sig fast på berget och slingrar stadigt uppför. Överallt runtomkring ser vi gröna bergssidor. Så dyker hon plötsligt upp där hon ligger i solen på en bergssluttning – Apricale. Ett namn som inte kommit till av en slump, apricus betyder vänd mot solen på latin – och solar sig gör hon, Apricale.

En liten men internationell by

Det finns inte många invånare i Apricale. I den senaste befolkningsräkningen var det drygt 600 personer som bodde i kommunen. Men det är en omtyckt by och det finns flera böcker skrivna om henne av inflyttade utlänningar som förälskat sig i både byn och dess invånare. Konstnärer, båda lokala och internationella, har alltid varit förtjusta i ljuset i byn. Det finns spår av deras kreativitet överallt. Husväggarna i de smala små gränderna är smyckade av muralmålningar lite här och var. De visar ofta upp scener ur det vardagliga livet i byn.

Mindre vardagligt blir det om du tittar upp på kyrktornet. Där kommer du att se en cykel som sitter fastspänd på tornet. Ett minne från en konstnär som hade en utställning i byn och hissade upp cykeln som en del av en installation. Ned kom den aldrig. Så nu sitter den där som ett humoristiskt utropstecken på hedersplatsen, mitt i byn och med vidunderlig utsikt över bergen.

Apricale är sin litenhet till trots en internationell by men dess italienska rötter, seder och bruk omhuldas av alla invånare. En gång i tiden bodde drygt 2.000 personer i byn. Men efter andra världskriget avfolkades den snabbt när folk sökte lyckan nere i städerna längs kusten eller ännu längre bort. Apricales hus förföll och byn var på fallrepet. Så började utlänningar komma. De köpte upp några av de eftersatta husen och renoverade dem med hjälp av hantverkare från området. Byn fick plötsligt liv igen, arbete för lokala hantverkare och barer och restauranger blommade upp. Ryktet spred sig och några i den lokala befolkningen som tidigare lämnat byn återvände och började restaurera sina gamla övergivna hus. Nu lever invandrade och italienska bybor sida vid sida och umgås som en stor familj.

Byns naturliga samlingspunkt

På toppen av byn ligger Castello della Lucertola, Ödleslottet, som byn vuxit upp kring. Idag är det ett museum med en eklektisk samling av föremål från byns historia. Inte minst byns genom tiderna mest kända invånare, Cristina Anna Bellomo, också känd som Apricales Mata Hari. Du kan läsa historien om Cristina längre ned i inlägget. Muséet drivs av voltontärer och öppettiderna kan variera men har du tur är det öppet när du är där.

Slottet ligger strax intill den vackra kyrkan Chiesa della Purificazione di Maria Vergine som blickar ut över byns samlingsplats, det öppna torget Piazza Vittorio Emanuele II. Runt torget ligger det några restauranger, alla populära, så det kan vara bra att boka bord i förväg. En solig dag är är torget fyllt av familjer och vänner som äter lunch och njuter i solvärmen medan barnen springer runt och leker på torget. Det är stojigt, glatt, familjärt rörigt och italienskt charmigt.

Apricales små kullertstensbelagda gränder går som cirklar runt bergstoppen. Smala och med små trappor och avstickare här och var vindlar de sig runt byn. En lite egenartad detalj är att det i byn finns ett hotell, Muntaecara Albergo Diffuso, som har sina rum utspridda, (diffuso på italienska), över den gamla medeltida stadskärnan. Du kommer att se små skyltar som pekar ut vägen till frukostmatsalen lite här och var, liksom rumsskyltar med olika namn. Jag har inte bott på hotellet själv men det får bra recensioner.

En by för entreprenörer

Genom Magnus enträgna tjatande om att få köpa restaurang Osteria Apricus egenproducerade olivolja har vi lärt känna Ildo. Ildo är en bra representant för byns nuvarande invånare. Hans farbror Artur kom som ung till Apricale från Albanien. Med 50 Euro på fickan skulle han stanna i ett år för att lära sig italienska. För att klara sitt uppehälle började han ta enkla ströjobb för kommunen. När han inte jobbade för kommunen tog han enkla bygg- och målarjobb för privata kunder. Efter tre år hade han tjänat ihop tillräckligt mycket pengar för att starta ett byggbolag. Hans brorsöner, Aldo och Ildo, anslöt från Albanien för att hjälpa honom. Tillsammans äger de nu lite mark ovanför byn där de odlar oliver, byggfirman, restaurangen Osteria Apricus och ett boutiquehotell Locanda Apricus.

Genom åren har Artur och hans två brorsöner skaffat sig många vänner runtom i Europa. Vintertid, när hotellet och restaurangen är stängda, reser de runt och hälsar på dem och samlar på sig idéer kring hur de kan utveckla verksamheten. En av deras senaste nyheter är att de har startat ett samarbete med Michelinrestaurang JAN i Nice som på våren anordnar 2-3 lyxresor till Apricale för en ”Italian culinary and lifestyle retreat”. Helt oväntat i den lilla stilla medeltida bergsbyn Apricale – och ändå inte. Jag håller med om att det är ren lyx att kunna åka upp och njuta av bergsbyar som Apricale när helst jag vill. Det är lyx och genuint på samma gång.

Lokal olivolja

I Ligurien odlar man små Taggiasca oliver. Olivodling är en familjeaffär och under skördesäsongen i november till januari är hela familjer, från far- och morföräldrar till små barn, ute i olivlundarna och skördar det gröna guldet. Marken under träden täcks med gröna nät. Sedan skakar man grenarna med långa stavar för att olivfrukterna ska ramla av. När man är klar med skörden åker man med sin Ape eller lilla lastbil till den lokala kooperativa olivoljepressen, frantoio, och köar för att få sina oliver pressade. Oliverna tvättas, kallpressas och tappas upp på stora dunkar med tappkranar. När man kommer hem med den nypressade olivoljan blir det fest. Man bjuder in familj och vänner för att provsmaka årets skörd. Enkelt ska det vara, pasta med oljan ringlad över sig eller ”fettunta” då man doppar små brödbitar i den.

Att besöka en olivoljepress när den är i full gång under skörden är en fantastisk upplevelse. Fullt med familjer som övervakar pressningen av sina oliver eller står och väntar på sin tur. Det är som att stiga in i ett varmt doftbad av olivolja. Som nypressad är oljan lite simmig och tjockt gulgrön i tonen. Smaken är pepprig med tydliga gröna toner. Vi har fått rådet att låta nypressad olivolja stå och lugna ned sig ett tag innan vi använder den i matlagning. Att droppa den kall över pasta och sallader eller att doppa den i bröd går dock alldeles utmärkt.

Köpa olivolja och lokala produkter

Du kommer inte att få köpa olivolja på Osteria Apricus. De har bara så att det räcker till restaurangen. Men det finns flera ställen som du kan åka till om du vill köpa riktigt god olivolja från området. Besök till exempel frantoio Cassina på vägen mot Pigna eller Antico Frantoio som drivs av familjen Grillo i Isolabona. Av dem kan du också köpa vin från familjens vingård, inlagda tomater och oliver. I Dolceaqua hittar du även den lilla butiken Tornatore Ivo som ligger längs vägen precis när du kommer in i Dolceaqua från Apricalehållet.

Restauranger i Apricale

Det finns flera bra restauranger i Apricale. Vi har inte provat alla men har bara hört om gott dem. Osteria Apricus är vår favorit, inte bara för att vi är vänner med Ildo, utan för den goda maten och utsikten från terrassen. La Favorita ligger ovanför byn med fin utsikt. Det är den äldsta restaurangen i området och de har även en B&B om du vill sova över. Vi har inte besökt den men de ska servera genuin och god mat från området.

Precis vid gatan upp till byn ligger Apricale da Delio som också har en fin skyddad terrass och uppe vid torget hittar du Da Baci’ och Trattoria Bar a Ciassa. Alla tre är omtyckta och bokning är att rekommendera.

Apricales Mata Hari

Ingen berättelse om Apricale är fullständig om man inte har med historien om byns egna Mata Hari. Så här kommer den.

Cristina Anna Bellomo föddes i Apricale som sjunde barnet i en fattig bondefamilj. För att hjälpa till att försörja den stora familjen fick den vackra Cristina börja arbeta som tvätterska i tidig ålder. På tvätteriet upptäcktes hon av en man av högre börd, Battista Pisano, som friade till henne. Battista var dock ute efter något annat än en fru. Direkt efter bröllopsnatten lämnade han Cristina och flydde till Amerika.

En italiensk pygmalion

Den vanärade flickan visste inte vad hon skulle ta till sig och flydde i sin tur till Nice. Där fick hon tjänst hos greven Charles de la Tour som förälskade sig i den vackra och intelligenta flickan. Greven tog Cristina under sina vingar. Lärde henne vett, etikett och att läsa och tog med henne till Paris. Där fick hon genom greven träffa dåtidens kulturelit, Toulouse Lautrec, Claude Debussy, Marcel Proust med flera.

När greven gick bort ärvde Cristina hans förmögenhet. Hon reste till Ryssland där hon genom ett beslut av tsaren fick adoptera sin systerdotter Maria. Tsarens bror, Sergej Aleksandrovic Romanov förälskade sig i Cristina. Som hans älskarinna fortsatte hon att leva ett liv i lyx med baler och frekventa utlandsresor. Bland annat till Japan under det Rysk-japanska kriget, 1904-1905. Rysslands förlust i kriget gjorde att det ryska missnöjet med tsaren växte och det var en bidragande orsak till den ryska revolutionen 1905. Cristina blev anklagad för att vara spion för Ryssland och fängslades men lyckades rymma och tog sig tillbaka till Europa.

Ond bråd död

Härifrån går historierna om vad som hände Cristina isär. Enligt den vanligaste berättelsen så reste Cristina tillbaka till Apricale för att skilja sig från sin man, Battista Pisano. Han hade återvänt till byn efter flera år i Amerika. När Battista fick se Cristina och förstod vilket liv hon levt blev han galen av svartsjuka och mördade henne. Sedan begick han självmord genom att hänga sig i korset på kyrkogården i Bajardo. En bergsby som man kan se på andra sidan dalen från Apricale.

I Apricales museum kan du se kläder, hattar och andra av Cristinas ägodelar. Där finns även ett foto där hon står hemligt småleende och blickar tillbaka på betraktaren.

Tips på andra städer och byar i området

Det finns så klart flera byar och städer att besöka längs den italienska Rivierakusten, Riviera dei Fiori – blomsterkusten. Jag har skrivit om några av dem och det kommer fler tips. Håll utkik på hemsidan om du är intresserad. Eller se till att följa mig så får du ett mail då det kommer ett nytt inlägg. Nedan hittar du några tips men det finns fler.

Dolceaqua – en liten stad som ligger på vägen till Apricale och som är ett mycket populärt utflyktsmål både för italienare och turister.

Rocchetta – ligger ovanför Dolceaqua. Hit åker italienska familjer och badar i de naturliga sötvattenpoolerna som finns i floden som går genom byn. En magisk upplevelse och även om turister hittar hit så är de inte många.

Pigna – vill du äta riktigt gott, hemlagat och genuint då vill du inte missa vår favorit i Pigna.

San Remo – Nobels hemstad. Växer ständigt och tar en större plats i våra hjärtan.

Ventimiglia – ruff och lite smutsig men väldigt vänlig. Vi älskar att handla i saluhallen. Vill du besöka kustens största marknad är det hit du ska åka på fredagar.