Limone är känd som en av italiens vackraste och mest pittoreska skidorter. En by som är som gjord för njutförsåkning på italienska. Långa svängar i breda pister. Sköna pauser med italiensk varm choklad på soldränkta terasser. Underbara italienska middagar med mycket prat och skratt på någon av byns restauranger.

Men Limone är så mycket mer än bara skidåkning. Sommartid kan man göra fantastiska vandringar i de höga bergen kring den lilla byn.

Vi har länge tänkt att vi skulle vilja utforska bergen kring Limone sommartid men det har alltid få stå tillbaka för något annat. Men så ringde vår vän Karin och sa att hon så gärna skulle vilja göra en vandring uppe vid forten på Col de Tende. Vilken bra idé!

• 

• 

Mot Col de Tende

Vi startar från Menton vi 8-tiden på morgonen och tar kustvägen till Ventimiglia. I Ventimiglia svänger vi av och följer den vackra vägen upp mot Tende genom Royadalen. Bergen stupar brant ned mot Royafloden som slingrar sig fram längs med vägen. Grönska och fågelsång blandar sig med bruset från floden.

Vi kör igenom den 3 km långa Tendetunneln och tar därefter vänster mot skidstationen Limone 1400. Vi kör igenom skidstationen och fortsätter den lilla serpentinvägen upp mot toppen.

När vi passerar Chalet le Marmotte ler vi igenkännande. Här har vi stannat och fikat många gånger när vi åkt skidor. Nu är det sommarpyntat med blommor och skidåkarna utbytta mot cyklister och vandrare.

• 

• 

Matterhorn?

Vi följer vägen till höger och når toppen på Col de Tende efter några 100 meter. Här, på 1.871 meters höjd, balanserar man på gränsen mellan Italien och Frankrike. Söderut blickar vi över franska Alpes-Maritimes och norrut över italienska Alpi Marittime. Långt bort i fjärran tycker vi oss skönja medelhavet, men det kan lika gärna vara ett dis på himlen. När vi spejar in mot Italien ser vi Cuneo eller skulle det kanske till och med vara Turin? I fjärran ser vi en alptopp som sticker upp långt över molnen. Vi tycker det ser ut som Matterhorns karakteristiska siluett. Är det möjligt att man kan se Matterhorn från Col de Tende? Majestätisk tronar den i alla fall. Högt över alla andra alptoppar.

Efter att jag publicerade detta inlägg har jag fått hjälp av en vänlig läsare att identifiera bergstoppen. Det är Monte Viso (3840 m) som man ser. Inte lika högt som Matterhorn (4.478 m) men fortfarande onekligen imponerande.

• 

• 

Sex imponerande fort

Uppe på Col de Tende finns en imponerande samling gamla militära fortifikationer. Det är inte mindre än 6 fort och en stor kasern som ligger uppe på ca 1.800 meters höjd. Var och en av dem ligger strategiskt placerad på en bergstopp med fri vy över dalen nedanför. Vintertid är bergstopparna snötäckta men sommartid går det bra att vandra mellan dem.

Forten började byggas 1871 i samband med att tunneln under Col de Tende började grävas. Tunneln byggdes bland annat för att underlätta handeln mellan Piemonte och medelhavet. Men man insåg också det var viktigt att skapa förutsättningar för militär övervakning av passagen.

Tunneln invigdes 1882 och ett år senare stod Fort Central och den stora kassernen klara. Därefter startade byggnationen av de andra 5 forten.

Under första världskriget, då Italiens fiender kom norr ifrån, desarmerades forten och man flyttade alla kanoner och vapen till gränsen mot Österrike. Forten verkar därefter huvudsakligen ha använts som ammunitionslager och fältläger.

Forten är imponerande byggnadsverk i granit och kalksten från området. Även om tiden gått hårt år dem så är de fortfarande vackra i sitt förfall.

• 

• 

Fort Central

Vi går den gamla saltvägen österut mot kasernen och Fort Central. Det är lättvandrat och här och var har barnfamiljer slagit sig ned med picknickkorgar i gräset. Luften är frisk och ren här uppe. En välkommen paus från värmen nere vid medelhavet.

När vi passerar Fort Central hör vi barnröster inne från ruinerna. De fullkomligt bubblar av ord och skratt. Karin och jag kan inte låta bli att följa de glada barnrösterna. Vi går ut på den ranka lilla träbron som leder ut till fortet över en gräsbevuxen smal vallgrav. Magnus, som inte är så förtjust i höjder, tittar misstänksamt på den rangliga träbron och går åt andra hållet.

Det är faktiskt lite spännande att gå runt i ruinerna av fortet. Skottgluggarna ut mot dalen är intakta och genom dem har man en magnifik vy över Royadalen. Karin och jag går nyfikna runt och tittar i olika rum och fantiserar kring vad de använts till. I två rum hittar vi djupa hål i golvet. De är vackert inramade av sten och sätter igång vår nyfikenhet. Vad har de använts till? Vi har flera ideér men inga svar. Men det är roligt att spekulera.

• 

• 

Vandring på salt- och militärvägar

Vi fortsätter vandringen österut på den gamla saltvägen som funnits här sedan medeltiden. Vid vandringsstolpe 338 svänger vi söderut mot Fort Tabourde. Vi följer en gammal militärväg. Det lutar svagt uppför men det är fortfarande lätt att gå. Fort Tabourde är mer raserat än Fort Central men utsikten är lika vidunderlig. Det är lätt att förstå att det är många sällskap som slagit sig ned för en paus här ute på ”udden”. Vi bestämmer oss dock för att vandra en liten bit till innan vi tar lunchpaus.

Efter Fort Tabourde övergår grusvägen till att bli en stig som slingrar sig österut längs berget i riktning mot Fort Pépin. Det surrar av gräshoppor runt fötterna och en och annan fjäril fladdrar förbi. Här och var ser man spår av får och kor. Jag fascineras alltid över att de strövar runt här uppe i bergen på samma stigar som vi.

• 

• 

Lunchpaus i sällskap av gåsgamar

Vi hittar en bergsida med små mjuka grästuvor att slå oss ned på. Där sitter vi sedan och mumsar på vår medhavda matsäck och tittar ut över bergen och dalarna som sträcker ut sig framförd oss.

Från ingenstans kommer ett stråk av 20-30 stora gåsgamar seglande ned i svackan framför oss. De segelflyger långsamt och med stor grace. Jag blir alldeles upprymd och kastar mig efter kameran. Hur kan jag fånga det här ögonblicket? Det är svårt, väldigt svårt. Men jag är lite glad över att jag i alla fall lyckas fånga en av dem på bild.

Gåsgamar är inte de enda djuren vi ska möta på denna vandring.

• 

• 

Mot Cime du Bec Roux

Vi vilar en stund till i solen och njuter av utsikten innan vi fortsätter vandringen runt berget. Vi går förbi vandringsskylten mot Fort Pépin. Det hade varit roligt att besöka även det fortet men det kommer förlänga vår vandring ordentligt så det får bli en annan gång. Vi fortsätter i stället rakt fram och uppåt, mot Cime du Bec Roux.

Vi passerar en liten herdestuga i en sänka där vattnet porlar i en liten bäck och leker bland stenarna. På avstånd hör vi ett djur som ger ifrån sig ett konstigt skrikande läte. Det är definitivt inte en marmot eller murmeldjur. Det låter gällt och återkommer flera gånger innan det plötsligt tystnar. Är det kanske en örn som fått tag på ett byte?

I övrigt är det vilsamt tyst när vi sakta stretar uppåt längs bäcken. Det verkar som att flera av de 450 höjdmeter vandringen ska ta oss upp för ligger här.

När vi nästan nått toppen möter vi en stor fårhjord som står stilla och betar i slänten. På andra sidan hjorden står en man i jeans och t-shirt. Han vankar lite fram och tillbaka men flyttar sig aldrig speciellt långt ifrån fåren. Vi fortsätter längs stigen som går precis vid sidan av den betande hjorden. När vi nästan är framme ropar mannen till oss att vi ska gå runt hjorden på andra sidan i stället. Först då förstår jag att han är en fåraherde som står och vaktar sin hjord.

Vi viker av från stigen för att gå i en cirkel runt fårhjorden i stället. När vi hunnit 20 meter bort börjar skällandet. Mörkt, grovt och ilsket. 5 stora vita bjässar till hundar kommer rusande efter oss.

Stilla som saltstoder

Vi fortsätter bort från hjorden. Hundarna fortsätter att komma efter oss. Vad ska vi göra? De lugnas ju uppenbarligen inte av att vi är på väg bort. Vi stannar med ansiktena bortvända från fåren och hundarna. Bjässarna saktar in och stannar utspridda runt oss på mellan 5 till 10 meters avstånd. Skällandet fortsätter oupphörligt. Karin står ensam 10 meter ifrån oss. Jag vågar inte vrida på huvudet och titta på henne men ser henne i ögonvrån. Vi står blickstilla som saltstoder med vandringsstavarna intill kroppen.

Så gör besten närmast oss ett utfall mot mig. Han stannar vilt skällande på 1 meters avstånd. Jag undrar om jag någonsin känt mig så utlämnad och rädd.

Jag fokuserar på att stå helt stilla. Så hör jag Magnus viska till mig – ”Clara, andas långsamt. In, ut, in, ut. Du får inte hyperventilera.” Efter ett tag drar sig hundarna tillbaka, fortfarande skällande men lite lugnare. Fåraherden ropar till oss att vi kan börja gå. Vi börjar sakta röra oss bortåt. Bestarna springer skällande efter oss igen men stannar på avstånd och herden uppmanar oss att gå vidare.

På darrande ben tar vi oss upp för grässlänten. Hela tiden med ett öga på hundarna. Magnus berättar att han kunnat snegla på hunden som gjorde utfall mot mig -”Den var enorm och dessutom ordentligt vindtyrig så den såg helt vansinnig ut”.

En sak är helt säker – nästa gång jag möter en fårhjord på en vandring så kommer jag att gå en lång omväg. De där vakthundarna är inte att leka med och jag förstår att även varg och andra rovdjur håller sig undan från dem om de kan.

• 

• 

På tryggt avstånd från fårhjorden

Vi tar oss upp på Cime du bec Roux och njuter av utsikten på tryggt avstånd från fårhjorden som lugnt betar vidare nedanför oss. Innan vi börjar återtåget mot Fort Central skriver vi våra namn i ”gästboken” som ligger i plåtlådan som sitter på toppkorset.

Vi väljer att gå stigen till vänster mot Fort Central. Ett annat, lite längre, men mer lättvandrat alternativ, är att ta saltvägen som går till höger om toppen. Men då måste vi passera fårhjorden igen och det känns inte aktuellt. Inte ens vilda hästar skulle få mig att gå den vägen.

Stigen är delvis brant och svår att se. Men vi håller siktet inställt mot Fort Central och hittar rätt.

• 

• 

Fakta om vandringen

Längd: ca 11 km

Höjdmeter: + 450 meter/- 450 meter

Estimerad tid: 4 tim, utan paus

Lämplig tid på året: Juni till September

Det är en härlig vandring som bjuder på fantastiska panoramavyer. Delar av vandringen går på grusvägar vilket gör det lätt att gå. Det är också enkelt att korta av vandringen och gå tillbaka samma väg man kom från Fort Tabourde till Fort Central. Med en lunchpaus vid Fort Tabourde får man en underbar dag uppe i Alpes Maritime.

Man måste ha egen bil för att ta sig till upp till Col de Tende. Från Menton tar det ca 1,5 timmar. Du kör A8 till Ventimiglia (Italien). I Ventimiglia tar du av på väg RD 6204 mot Roya och fortsätter på den hela vägen upp till Tendetunneln. Tunneln är under renovering och tar bara trafik i en riktning åt gången i 20-minuters intervaller. När du åkt igenom tunneln fortsätter du vägen fram tills du kommer till avtagsvägen mot Limone 1400 på vänster sida. Där svänger du av. Fortsätt och håll vänster när vägen delar sig så kommer du till liftstationen. Den kör du igenom och följer vägen upp till Col de Tende. Parkera längs vägrenen.

Vill du läsa mer om Limone på vintern hittar du ett blogginlägg här. Mer information om Limone hittar du på Limones turistbyrås hemsida.

Här hittar du fler vandringar på franska rivieran respektive italienska rivieran.