Tycker man om natur och kultur finns det så mycket intressant och vackert att upptäcka bortom stränderna och de vanliga turiststråken på rivieran. Nationalparken Mercantour är definitivt en av dessa platser.

I Mercantour hittar du bland annat Vallée des Merveilles, underverkens dal. I den finns det tusentals hällristningar från förhistorisk tid. Vi har velat vandra till Vallée de Merveilles länge men inte kommit till skott. Det har känts svårtillgängligt och utmanande med snabba väderomslag och snö delar av året då det är bergigt och ligger högt. Vandringen dit kräver typiskt sett också en övernattning på Refuge des Merveilles och dessutom måste man boka en guidad visning. Så summa summarum – inget man bara enkelt gör över dagen. Men så en dag, under vårt sökande av olika vandringsmöjligheter, så hittade vi en kortare dagsvandring till en mindre samling hällristningar. Heureka!

• 

• 

Vallée de Fontanalba – here we come

Väderprognosen för dagen lovar sol och fortsatt värmebölja. Perfekt väder för att åka upp i bergen och njuta av lite svalka. Karin och Kasumi som alltid är pigga på att vandra följer med oss. Förväntansfulla ger vi oss av mot Mercantour och Vallée de Fontanalba vid 8-tiden på morgonen.

Royadalen

Att bila upp mot Tende från Ventimiglia i Royadalen är värt en utflykt bara i sig själv. Vägen följer Royafloden som slingrar sig fram på gränsen mellan Italien och Frankrike och bjuder på både djup grönska och isblått vatten som porlar fram mellan vita stenar. I Gorges de Paganin sträcker sig karga blåvita klippor högt, högt över bilvägen. Ibland går vägen så långt in under klipputhäng att du duckar där du sitter i bilen.

Karin och Kasumi som är ”bynördar” av högsta rang underhåller oss med berättelser om alla små ”villages” vi passerar och pekar ut smultronställen längs vägen. Breil-sur-Roya är perfekt att pausa i för en kaffe på vägen till Tende. Piené-Haute är en pytteby med fantastisk utsikt där många fransmän köper små weekend stugor och lägenheter. I Bergue kan man plocka körsbär på senvåren. I Fanghetto har Kasumi gjort canyoning i Roya-floden. Där bor många holländare som renoverar sina hus på löpande band så de blir jättefina. Det slutar med att jag får en lång lista av Karin och Kasumi över byar som är värda ett besök. Vilket i och för sig nästan alla byar verkar vara om man ska lita på dem.

• 

• 

Casterino

I St-Dalmas-de-Tende tar vi av mot den lilla byn Casterino som är startpunkt för dagens vandring. Eller by och by. Casterino är mer ett litet aktivitetscenter. Här finns några hotell och restauranger, en liten turistbyrå och ett ridcenter. Allt ligger inbäddat i grönskan mellan bergen på 1.550 meters höjd. Vintertid är Casterino ett center för längdskidåkning och snöskor men nu på sommaren är det vandring och ridning som gäller.

Den lilla vägen till Casterino slingrar sig upp i hårnålskurvor. Magnus, som är dagens chaufför, rattar bilen vant och säkert med en fot på bromsdalen, beredd på möte. Här och var står det bilar parkerade. Skogarna runt omkring verkar vara fullkomligt pepprade av vandringsleder och vi ser bruna vandringskyltar överallt. Vi har dock siktet inställt på parkeringsplatsen i Casterino.

• 

• 

Vandringen startar

Vi parkerar längst ned på parkeringsplatsen, vid det lilla turistcentret. Därifrån tar Kasumi täten. Hon har varit här tidigare och leder oss in på grusstigen som leder in till Accro de Merveilles, en temapark med höghöjdsaktiviter uppe bland trädtopparna. Vi har dock siktet inställt på andra toppar och lämnar parken bakom oss och går in på en gammal stenlagd militärled.

Uppåt, uppåt går vi i sakta mak. Från sluttningarna runtomkring oss kommer det dova klonget från koskällor uppblandat med plingandet från hästbjällror. En stor vit hund kommer emot oss på stigen. Ooops – min senaste upplevelse från mötet med fårvakthundar, patou, gör att hjärtat tar ett litet skutt. Vad farao gör den här hunden på stigen utan en herde inom synhåll? Jag saktar in och tittar misstänksamt på den. Beredd att stanna som en stenstod om den visar minsta tecken på att visa tänderna. Hunden tittar på mig med trötta och ganska ointresserade ögon. Han verkar mest vara ute på en egen liten walk-about där han går med tunga steg på stigen. Jag tar ändå det säkra före det osäkra och passerar den på betryggande avstånd.

Vägen fortsätter stadigt uppåt i en ganska behaglig lutning (för att vara uppför). Vi går igenom en kreatursavspärrning som går tvärs över gångvägen och får några 100 meter senare sällskap på stigen av en massa kor och kalvar som är på väg ”hem” för att dricka vatten och bli mjölkade. Karin får något saligt i blicken. Det visar sig att hon har en riktig sweet-spot för kor. Typ som andra har för katter eller hundar. Det tar ett tag innan vi kommer vidare. Foton ska tas och kossor ska beundras.

• 

• 

Rasrisk på vägen

Strax efter den lilla kovaktarstugan, som kossorna samlas vid, visar det sig att grusvägen till Refuge de Fontanalba är omledd på grund av ett ras. Vägen är lagad men ännu inte säkrad från fler jordskred. Det visar sig dock vara mer tursamt än något annat. Omledningen är en vacker stig som slingrar sig upp längs bergssluttningen i skuggan av träd och bergstoppar som sträcker sig mot himlen. Bitvis är stigningen ganska brant men vi tar det lugnt och hittar en vacker glänta som passar utmärkt för en bananpaus. Solens strålar leker sig ned mellan trädgrenarna och vi njuter av att bara var här och nu.

Vi går sakta vidare. Passerar ett krön och står plötsligt på den lilla platå som är öppningen in till hällsristningarna. Där möts vi av en parkvakt som tittar misstänksamt på våra gåstavar. Hon kontrollerar noga att de har gummipluppar längst ned. Från den här punkten får man nämligen inte använda stavar med stålpikar och inte heller lämna stigen. Det är många som vill besöka hällristningarna och de har under årens lopp fått ta ganska mycket stryk av alla besökare. När den misstänksamme vakten godkänt vår utrustning släpps vidare med ett -”Bon journée!”

Nu har vi bara några hundra meter kvar upp till Voie Sacrée, den heliga vägen.

• 

• 

• 

Voié Sacrée

Först ser vi faktiskt ingenting. Det känns lite snopet. Men när vi tittare efter lite mer noggrant så framträder de fyrkantiga konturerna som ristats in i berget under brons- och koppartiden. Tänk att människor levt här för flera tusen år sedan och att de ristat in budskap på de vackra stenhällarna. Vi och ett franskt sällskap, som är här samtidigt som oss, spekulerar glatt i vad de betyder. Fransmännen lite mer ljudligt gestikulerande.

Ovanför Voie Sacrée tronar Mont Bego med sin pyramidformade topp. Kasumi berättar på engelska att våra ”ancestor” – förfäder – som gjorde hällristningarna hyllade Mont Bego som ett heligt berg. Kanske för att moln med åska och blixtar ofta samlas runt den pyramidformade toppen. Magnus tycker att Kasumi säger ”asians” inte ”ancestors” och en stunds förvirrad diskussion följer. Varför åker asiater hela vägen hit för att tillbedja ett berg? När vi rett ut begreppen skrattar vi gott och länge. Magnus ser framför sig hur han åker hem till Sverige och berättar den märkliga historien om att det i Mercantour finns ett berg som asiater vallfärdar till för att be. Och det vet han med bestämdhet för det var minsann en kvinna med japanskt ursprung som berättade det.

När vi skrattat klart bestämmer vi oss för att det är lunchpaus. Vi fortsätter stigen den korta biten till Lac Vert. En idyllisk plats som passar perfekt för en lunchpaus i solen. Kasumi som varit här tidigare berättar att marken vid sjön är alldeles rosaröd av blommor i juni. Nu är blomningen över men det finns stora vackra tistelblommor här och var. Kasumi som fortfarande fnissar åt Magnus missförstånd säger att hon valt vårt lunchställe så att hon ska hinna tillbe Mont Bego innan vi går vidare.

• 

• 

Fikapaus i Refuge de Fontanalba

Vägen tillbaka går via lacs Jumeaux och därefter mot Refuge de Fontanalba. Nu väljer vi faktiskt att ta den avstängda grusvägen ned. Det är bara en kort sträcka där rasrisken är stor, ca 30 meter, och vi passerar den så snabbt vi kan. (Not – enligt vad jag sett på Mercantours hemsida är raset helt lagat när detta skrivs).

Nere vid Refuge de Fontanalba stannar vi till för en kaffe, hemlagad blåbärspaj och äppelmust. Här kan den som inte vill ta med sig egen matsäck även få en enklare lunch, men bara fram till den 29 september. Sedan stänger de för säsongen.

• 

• 

• 

Återtåg mot Casterino

Från Refuge de Fontanalba går vägen tillbaka till den lilla kovaktarstugan. Därifrån kan man antingen välja att gå tillbaka samma väg som vi kom upp eller ta vägen via lac des Grenouilles, Grodsjön, och därifrån fortsätta så man kommer bakvägen till Casterino. Väljer man det första alternativet blir vandringen runt 10 km. Tar man ”bakvägen” blir den ca 17 km.

Vi väljer vägen via lac des Grenouilles och tar stigen som leder över en liten bro bakom den lilla kovaktarstugan. Grodsjön är vacker där den ligger i en ängssänka men den är inte lika pittoresk som andra sjöar vi passerat på våra vandringar i alperna.

• 

• 

En av oss är helt säker på att det går en vandringsstig tillbaka till Casterino en liten bit högre upp. Vi vimsar runt kring sjön och letar efter stigen i sällskap av en familj marmotter som ställer sig på bakbenen och tittar på oss med skräckblandad nyfikenhet. När vi kommer nära visslar de varnande till varandra och dyker ned i sina hål. Någon stig hittar vi inte och det hela slutar med att vi tar oss tillbaka till vägen som ledde till lac des Grenouilles och följer den mot Casterino. Det är inte en speciellt scenisk väg och den är dessutom lite jobbig att gå på på grund av alla stenar. Nästa gång vi gör den här vandringen kommer jag nog att välja att vika av på den lilla stigen som hade en handtextad skylt som det stod Casterino på, strax efter bron som vi passerade.

• 

• 

Praktisk information

Att ta sig till Casterino

Det är absolut enklast att ta sig till Casterino med egen bil. Du tar A8 till Ventimiglia där du svänger av mot Breil-sur-Roya/St-Dalmas-de-Tende. I St-Dalmas-de-Tende tar du väg D91 mot Casterino. Den går upp till vänster strax efter den gamla vackra järnvägsstationen. Från Nice tar det knappt 2 timmar med bil.

Vill du åka kommunalt tar du tåg till Tende eller Saint Dalmas de Tende. Därifrån går buss 23 till Casterino fyra gånger per dag under juni till september. Andra månader kan man beställa transport via TAD (Transport à la demande: 1,50€/ person och tur): 0 800 740 538. Här hittar du länkar till aktuella tidtabeller och mer information

För den som vill göra flera vandringar i området men inte vill bo på Refuge så går det bra att bo över på hotell i Casterino.

• 

• 

Fakta om vandringen till Fontanalba

Vandringen är klassad som medelsvår och startar på 1.550 meters höjd och går upp till 2.218 meter. Den är mellan 12 km – 17 km beroende på om du går ned samma väg du kom upp till Refuge de Fontanalba eller går vägen som passerar förbi lac Grenouille. (Du får göra en liten avstickare upp till sjön). Vår vandring tog drygt 5 tim inklusive lunch, fikapaus och ett stopp vid ett litet vacheri ovanför Casterino. Lämplig årstid är juni till oktober. Tänk på att det är höghöjdsterräng. Vädret kan skifta snabbt och snön kommer tidigt och kan ligga ända in i juni på höjderna.

Vill du hellre gå en guidad tur in i Vallée des Merveilles där den största samlingen hällristningar finns så finns en vandringsled som startar vid Lac des Mesches, ca 3 km före Casterino. Vandringen tur och retur till Refuge des Merveilles tar ca 6 tim. Den guidade turen därifrån måste bokas i förväg och tar 2,5 – 3 tim. Så är du inte en van vandrare och/eller en rackare på att gå snabbt och har tur med tiden för visningen så kräver besöket en övernattning på Refuge des Merveilles. Även sängplatsen på refugen kan behöva bokas.

Musée des Merveilles

Vill du se hällristningarna men inte vandra alls – besök Musée de Merveilles i Tende.

Mercantour

Nationalparken Mercantour sträcker sig över 2.147 kvm och 6 dalar (Haut-Var/Cians, Haut-Verdon, Roya/Bévéra, Tinée, Ubaye, Vésubie). Den gränsar till den italienska nationalparken Alpi Marittime och tillsammans utgör de av den största skyddade parkerna i Europa.

Mercantour innehåller såväl betesmarker, skogsområden som alpin höghöjdsterräng. Här finns inte mindre än tre GR-leder, GR 5, GR 52 och GR 52A och 550 km markerade vandringsleder.

• 

•