Gorges du Verdon är en enorm naturupplevelse. Bitvis en hisnande sådan, omöjlig att föreställa sig innan man varit där. Nere vid botten sträcker sig de blåvita kalkklipporna lodrätt upp mot himlen från det isblå vattnet i floden Le Verdon. Uppe på krönet känns det som att kanjonen inte har någon botten. Le Verdon – grönskans gåva.

• 

• 

Med bil i Gorges du Verdon

Två vägar går runt Gorges du Verdon. D71 eller Route de la Corniche Sublime följer den södra stranden. D952 följer tillsammans med D23 kanjonens norra sida. D23 eller Route des Crètes bjuder på några av de mest spektakulära vyerna över kanjonen man kan tänka sig och är faktiskt ett måste om man besöker Gorges du Verdon. Du kommer att njuta av vyerna i sällskap av stora gamar som svävar majestätiskt högt ovanför dig. Vid utsiktspunkt L’Escalès kan du även med skräckblandad förtjusning beundra bergsklättrarna som med rep och selar klättrar på de lodräta klipporna med den grönblå floden 700 meter under sig.

Bilvägen runt kanjonen är inget för ängsliga bilförare men den är inte värre än att man kör här med turistbussar och det finns utsiktsplatser lite här och var. Vägen bjuder på bedövande vackra vyer och man vill stanna i var och varannan krök. ”Målet är ingenting. Vägen är allt.” Ordspråket som myntades av den briljante ordekvibrilisten Robert Broberg har sällan varit mer passande. Men undvik högsäsong och helger. Gorges du Verdon lär vara ett av Europas mest besökta naturområden och det är lätt att förstå varför.

• 

• 

Otillgängligt och sagolikt vackert

Man börjar ana Gorges du Verdons storhet och otillgänglighet när man förstår att canyonen utforskades först 1905. Då hade Livingston redan utforskat centrala Afrika och Fritiof Nansen korsat den grönländska inlandsisen.

Det var grottforskaren Edouard-Alfred Martel som med hjälp av Isidore Blanc i augusti 1905 var den förste som genomförde en expedition genom kanjonen. Med hjälp av flera assistenter, rep, tre hopfällbara kanoter och vattentäta säckar för den tunga utrustningen lyckades han ta sig fram längs flodfåran via klippväggar och vadställen.

Otillgängligheten gjorde att Gorges du Verdon genom historien varit en tillflyktsort för de som försökt undkomma krig och förföljelse. Ligurierna som ville undkomma romarnas utrotning tog sin tillflykt hit redan i slutet av 200-talet före Kristus. Några hundra år efter Kristi födelse bosatte sig munkar i bergens grottor. Så småningom fick de sällskap av herdar och grottorna förvandlades till bosättningar. Vilka umbäranden och strapatser de måste ha gått igenom för att bosätta sig här. På vissa ställen har man hittat 700 år gamla stegar och fästen på de branta klippsidorna. Inte undra på att bergen idag är ett bergklättrarnas paradis.

• 

• 

Lac de Sainte Croix och paddling

Magnus och jag bilar till Gorges du Verdon från vingården i våra hjärtan, Domaine Rabiega, och når Lac de Sainte Croix söderifrån. Det smaragdgröna vattnet tar andan ur oss. Det blir bråttom att stanna bilen och bara ta in vyn över sjön. Så ser vi kanoterna som är på väg in i floden som går genom kanjonen och det blir bråttom igen. Vill dit!

Det är fart och rörelse vid flodmynningen. Det är omåttligt populärt att paddla kanot in i kanjonen. Vi är glada över att inte vara här i högsäsong. Ändå är vi långt ifrån ensamma att paddla in på floden genom klippöppningen.

När vi väl kommit överens om vem det är som styr kajaken går det smidigt och lätt att ta sig fram. Runtomkring oss blåvita klippor som stupar brant ned i floden. Tittar man uppåt får man nästan svindel. Klippväggarna tar aldrig slut och himlen syns som genom en tunnelmynning högt, högt där uppe.

Vattnet är som sammet runt kajaken. En bit in börjar vi känna av att vi paddlar motströms och vi styr mot bakvattnet. På håll ser vi ett litet vattenfall med klart, kallt bergsvatten. Magnus styr omedelbart dit och vi åker in med fören, där han så klart inte sitter, under fallet. Det blåvita vattnet, den frodiga grönskan och vattenfallet gör att vi känner oss som förflyttade till en söderhavsö.

• 

• 

Moustier-Sainte-Maire

Efter paddlingen ställer vi kosan mot Moustier-Sainte-Marie för lunch. Folk har sökt sig till Moustier i alla tider men av olika orsaker. Först kom en munk som byggde ett Maria-altare som fick många troende att göra pilgrimsvandringar till den otillgängliga platsen högt upp i bergen. Nästa kapitel i byn historia blev tillverkning av fajans. Ett poröst lergods som är överdraget med tennglasyr. Det var en italiensk munk som tog med sig kunskapen till byn under Ludvig den XIV tid. Fajansen från Moustier blev eftertraktad hos dåtidens nobless. Nu är Moustier fyllt av små verkstäder som erbjuder fajans till alla turister som besöker byn. Den bästa fajansen från de skickligaste verkstäderna är än i dag eftertraktad bland samlare.

Byn är väldigt pittoresk med en liten bäck som porlar ned genom den där den ligger i en klippskreva. Halvvägs till himlen ligger kyrkan och tronar över byn. Mellan två bergstoppar ovanför kyrkan löper en drygt 200 meter lång kedja med en stjärna som berlock. Enligt legenden var det en hertig som tillfångatogs vid en korsfararfärd till det heliga landet. Hertigen lovade dyrt och heligt att han skulle hänga upp en stjärna i silver om han kom välbehållen hem. Och det verkar han ha gjort då stjärnan hänger där än idag. Jag undrar dock om den verkligen är i silver.

• 

• 

• 

La Bastide de Moustiers

Vi ska bo en natt på La Bastide de Moustiers. En övernattning vi har sett fram emot. La Bastide är nämligen den stjärnbeströdde mästerkocken Alain Ducasse lilla ”get-away” i Provence. Ducasse är en husgud hos oss sedan vi för många år sedan snubblade in på hans klassiska restaurang Aux Lyonnaise i Paris. Där fick vi en fullständigt makalös och oförglömlig kväll.

I Moustier har Alain Ducasse förverkligat allas vår dröm om äga ett litet hotell i Provence. Hotellet, som är inhyst i ett gammalt herresäte från 1600-talet, ligger i utkanten av den romantiska byn. Målsättningen har varit att skapa ett hem borta från hemma. Hotellet har bara 11 rum och två sviter och ligger i en stor trädgård där även en stor köksträdgård frodas.

Vi stormtrivs från första stund. Vi får ett rum i ett litet hus med direkt utgång till trädgården och frukostterassen – bara det. Ett dopp i poolen innan middagen och livet känns bra.

• 

• 

Provencalsk middag

På väg till middagen på den lummiga terassen passerar vi köket. Där inne är det full aktivitet men kocken, Thomas Chambraud, vinkar glatt och välkomnande. Vi sticker in näsan som fylls av de mest ljuvliga dofter timjan, vitlök, rosmarin. På köksbänken står en skål med stora mogna tomater och gula zucchiniblommor. Det är så vackert i sin enkelhet. Kocken berättar att de bara använder säsongens grönsaker från trädgården och vad som jagats och fiskats runt Moustier. Basen är grönsaker, frukt och olika sädeslag.

Magnus och restaurangchefen Mathieu Bloyet förlorar sig i ett långt samtal om viner från Provence. Självklart följt av avsmakning av några av dem. Till Magnus glädje hittar han ett nytt vinområde för fortsatt utforskning. Den lilla AOC Palette i hjärtat av Provence, strax sydost om Aix-en-Provence. Vi får med oss flera tips på vingårdar att besöka, bland annat det kända vinslottet Chateau Simone.

Middagen blir en demonstration i klassisk provencalsk matlagning med en tvist á la Ducasse – enkelhet upphöjt till mästerverk. Magnus huvudrätt, kanin i senapssås, har precis den rätta kombinationen av rund mjukhet och lite sting från senapen. Jag har fortfarande bilden av zucchiniblommorna från köket på näthinnan och beställer in ett perfekt tillagat lamm med zucchini och örter från köksträdgården.

• 

• 

Vandring i Blanc och Martels fotspår

Dagen efter ger vi oss iväg mot Gorges du Verdon igen. Vi har bestämt oss för att följa i Blanc och Martells fotspår och vandra en del av leden som är uppkallad efter dem – Sentier Blanc Martel. Hela leden är 17 km och en riktig klassiker i Gorges du Verdon. Vi har dock tyvärr begränsat med tid och ska bara gå 6 km (ToR). Vi startar vid Chalet de la Malin och går mot den lilla hängbron, Estellier, som går över floden långt nedanför oss.

Det är slutet av september och det är behagligt varmt ute. Jag funderar på om jag ska gå i t-shirt eller träningslinne. Tack och lov väljer jag linne. Det känns inte som att stigen lutar så brant men på 3 km går vi 300 höjdmeter och ju närmare den yppiga grönskan vid floden vi kommer desto varmare blir det. Det händer sällan att jag svettas i ansiktet så det rinner. Men under den här vandringen gör jag det.

• 

• 

Leden gjordes i ordning av France Touring Club under åren 1926 – 1928. Den del av stigen som vi går på är väl underhållen och på två ställen finns det även trappor i järn installerade. Här och var får vi glimtar av floden nedanför oss. När vi kommer närmare hör vi vattnet forsa fram.

Stigen snirklar sig obönhörligt och stadigt nedåt. Vi riktar en tacksamhetens tanke till France Touring Club mer än en gång. Att gå här utan stig och med tung packning som herrarna Blanc och Martell gjorde måste ha varit näst intill en sisyfosuppgift.

Floden ser ut som vore den gjord i ljust blå sammet. Det flyter fram i en strid men inbjudande ström. På en liten strand på andra sidan floden ser vi några små fors-kajaker uppdragna. När vi går över den smala hängbron ser vi att de gör sig i ordning för att ge sig av. Vi hinner byta ett ord med en av dem, en man från USA, som berättar att de ska paddla de 3 km ned till Lac de Sainte Croix där Magnus och jag paddlade igår. Vi stannar till för att titta på när de med stor skicklighet manövrerar kajakerna mellan stenar och klippblock i det forsande vattnet.

• 

• 

Vyer för sinnet

Innan vi börjar vandringen uppåt igen slår vi oss ned på ett klipputsprång och äter vår lilla medhavda matsäck. Flodens brus. Fåglar som sjunger. Nybakat bröd, skinka och ost från La Bastide. Tänk att en enkel smörgås kan vara så god.

Vi njuter av att vi äntligen är i Gorges du Verdon. Vi har länge velat åka hit men har inte hittat rätt tillfälle. Nu vet vi att vi skall komma tillbaka. Vi vill vandra hela leden Blanc-Martel och gärna även the Imbut trail. Båda ska vara sagolikt vackra och Imbut trail har även några spektakulära passager för den som inte har anlag för svindel. Hur jag nu ska lyckas locka med mig Magnus på den vandringen? Kanske om jag lovar att följa med på rafting i de inte fullt så vilda delarna floden ovanför Point Sublime. En sak är säker; för friluftsentusiasten och för den äventyrslystne måste Gorges du Verdon vara ett paradis på jorden. Men även den mer stillsamme turisten har mycket att njuta av här.

Vi bilar hemåt mot Menton via Route de Crétes. Vi vill dröja oss kvar för några sista hänförande vyer över Gorges du Verdon. Fylla öga och sinne med ett av naturens underverk för att kunna plocka fram igen i vintermörkret. Därefter tar vi sikte mot Castellane och Route de Napoleon. Målet är ingenting. Vägen är allt.

• 

• 

Praktisk information och några tips

Från Nice tar du dig till Gorges du Verdon på ca 2,5 timmar med bil.

Man kan besöka Gorges du Verdon året runt men vintertid kan det vara kyligt och dessutom risk för halka på vägarna. Jag lovar att vägarna runt kanjonen är tillräckligt spännande utan ishalka. Jag rekommenderar mitten av april – juni respektive september – oktober för besök. Under högsäsong juli/augusti kan det vara trångt på vägarna runt kanjonen. Men kör man de längre sträckorna under tidig morgon eller sen kväll brukar det vara ok. Är du morgonpigg rekommenderar jag att du stiger upp tidigt och gör dina bilutflykter.

Kanjonen är 25 km lång och djupet är som störst 700 meter. Den löper från Castellane i öster till den konstgjorda sjön Lac Sainte Croix i väster. Vill du åka runt hela kanjonen så är det en biltur på lite över 100 km och jag rekommenderar att du delar upp den på 2 dagar. Det är många kurvor som håller ned hastigheten och dessutom kommer du att vilja göra många stopp för att beundra utsikten.

Den i särklass vackraste vägsträckan är den som kallas Route des Crétes. Den startar efter Le Palud i riktning mot Castellane och går i en slinga förbi Chalet de Malin och tillbaka till Le Palud. Missa inte heller Pointe Sublime på vägen mot Castellane.

Boende

Le Palud sur Verdon är ”huvudstad” i Gorges du Verdon. Det är en liten stad som är utgångspunkt för många äventyr kring Verdon. Här finns en mataffär, några caféer och restauranger, några enklare boende, 2 campingar, en parkering och en shuttlebus service till Chalet de la Malin.

Det finns många campingar, B&B och hotell runt kanjonen. Vill du njuta av bekväm ”lyx” är det Moustier Saint- Marie du ska söka dig till. I Castellane kommer du närmare fler arrangörer av aktiviteter på och kring floden men boendet blir lite enklare.

Friluftsliv

Området är ett friluftsmecka och förutom att vandra på en mängd olika leder kan du bland annat paddla kajak, fiska, canyoning, rafting och klättra i berg.

I sjön Lac Sainte Croix kan du bada, fiska och paddla kajak, trampa paddelbåt, segla eller vindsurfa. Sjön, som är Frankrikes 3:dje största sjö, är konstgjord och är 10 km lång och 2 km bredd.

Besöker du Gorges du Verdon sent juni och juli kan du också passa på att besöka Valensoleplatån och beundra lavendel- och solrosodlingarna som finns där.

• 

•