Tête de chien – med 360 graders vy över rivieran

Tête de chien – hundens huvud. Vi ser det mäktiga berget från vår balkong i Menton. Den ligger med hundnosen pekandes ut mot medelhavet och med framtassarna i Monaco. På kvällarna när horisonten färgas röd ligger den som en svart mäktig skugga vid den västra porten till Menton. Stilla och tyst men med alla sinnen på spänn som en vakthund. Vissa kvällar kan jag nästan se framför mig hur den sträcker på sig för att tänja lite på lederna efter att ha legat stilla hela dagen. Sakta, sakta nästan lättjefullt, en framtass i taget. Sedan återtar den sin ståtliga sfinxposition med blicken ut mot havet.

La tête de chien vakar i solnedgången

Vidunderlig utsikt

Vi har pratat om att vandra runt Tête de Chien många gånger men det har aldrig blivit av. Vissa ställen är sådana. Man vill åka dit men det är alltid något annat som lockar mer. Lite matta och fortsatt skakiga efter en dags magsjuka bestämde vi oss i alla fall för att åka dit. Det kändes som en lagom ansträngande utflykt att ta bilen till La Turbie, den lilla staden som ligger vid hundens svans, för att göra en kortare promenad ut på hundhuvudet. Vår lilla utflykt kan enkelt sammanfattas i frågan – varför väntade vi så länge med att ta oss hit?!

Utsikten från Tête de chien är en av rivierans bästa. I klart väder ser du från San Remo i öster till St Tropez och Massif de la Saint-Baume i väster. Vänder du blicken mot norr ser du de snöklädda alperna. Söderut sträcker det glittrande azurblå havet ut sig så långt ögat kan nå. Vid fötterna har du Monaco med små leksaksbilar som kör runt på gatorna. Vi kunde inte se Korsika vid vårt besök men jag skulle inte vara förvånad om det går att göra vid ”rätt” väder.

Vi bestämde oss blixtsnabbt för att vi bara måste göra en vandring upp på Tête de chien. Två dagar senare satte vi på oss vandringsskorna och gav oss av mot Cap d’Ail för att gå upp på hundhuvudet.

Tour de la Tête de chien

Start i Cap d’Ail

Vi startade vår vandring upp på Tête de chien från Cap d’Ail. Kommer du med tåg tar du den lilla vägen chemin des Mimosas uppåt från järnvägsstationen. Kommer du med buss 100 (som går mellan Nice hamn och Menton) kan du kliva av vid hållplatsen Beaverbrook och ta chemin des Mimosas uppåt därifrån. Alternativt går du av vid La Source och går chemin de la Source upp. Chemin de la Source ansluter till chemin des Mimosas efter några 100 meter.

Sakta vandring genom villaområden

Vilken väg du än väljer bjuder starten av vandringen på branta stigningar. Bitvis är det trappor men mestadels går det bara brant uppför. Du går genom fina villaområden med terrasserade välskötta villatomter. Det doftar tall och nyklippt gräs. Högt över dig skymtar du ibland Tête de chien genom tallarnas grenar som breder ut sig som ett skyddande tak över dig. Och ja, jag vet – det ser ut som en omöjlighet att gå hela vägen upp till hundens huvud. Men håll ut! Jag lovar det går och det är inte alls så svårt eller utmanade som det ser ut nerifrån.

Efter ett par 100 meters höjdmeter kommer du upp till la moyenne Corniche som du går över vid övergångsstället strax efter rödljuset. (Håll höger när du kommer upp till vägen). Följ vägen chemin des Cyclamens som går upp till höger mot Cimitière så kommer du strax till en gångstig som leder upp mot chemin Romain. Efter ytterligare några 100 meter kommer du upp till vägen RD 37. Se upp när du går över den. Här kan det komma både bilar och cyklister i en väldigt fart. På andra sidan vägen hittar du den första vandringsskylten mot Tête de chien och härifrån kommer du att vandra på gångstigar.

Blommor och grönska

Nu kommer en del av vandringen där du ska strunta i att spana upp mot klippan och i stället blicka framåt Du kommer att gå genom ett litet blomsterparadis och på håll passera en ruin från romartiden. Som om inte det räckte kommer du dessutom att ha en fantastiskt utsikt mot Cap Ferrat. När vi gjorde vår vandring tidigt i januari lyste det av gula blommor längs stigen. Timjan stod i blom och gräset var frodigt grönt.

Vill du pausa en stund längs vägen är det här rätt plats. Du kan göra en avstickare ned till ängen vid ruinen eller så fortsätter du upp till utsiktspunkten med parkbänkarna strax ovanför. Den ligger strax efter det lilla insektshotellet som ligger precis innan du återigen ska passera RD 37. (Insektshotellet har byggts för att hjälpa alla polinerande insekter som håller till längs denna blommande sträcka av vandringen. För den som läser franska finns det informationsskyltar om hotellet).

Mot toppen!

Efter njutpausen fortsätter vandringen på andra sidan RD 37. Stigen går genom kargare natur och du kommer nu att ha Tête de Chien i blickfånget tills du når toppen. Det går stadigt uppför hela tiden men lutningen är inte särskilt brant. Solen värmer södersluttningen och vandringen går lekande lätt.

Den lodräta klippbranten till vänster om dig är populär bland bergsklättrare och fina dagar är här fullt av människor som övar på de olika klättringsleder som löper upp utmed bergsväggen. Vi stannar till för att titta och passar på att byta några ord med en man, som märkbart nöjd, tagit sig upp och ned längs en av lederna.

Innan du vet ordet av så har du tagit dig de 550 höjdmetrarna upp och står på toppen av Tête de chien! Klappa dig själv på axeln. Njut av utsikten och den härliga känslan av att ha nått toppen!

Åter mot Cap d’Ail

För återtåget mot Cap d’Ail går du genom tunneln som är uthuggen i klippan. Följ bilvägen mot La Turbie i några 100 meter. På höger sida hittar du en vandringsskylt mot Cap d’Ail och La Turbie. Gå längs stigen en kort bit tills du kommer till en asfaltsväg som du följer till höger. Du hittar snart en vandringsskylt mot Cap d’Ail. Den pekar mot en stig som löper som på en liten kam längs med bergsidan. Vandringen på den här sidan berget är brantare och ligger på skuggsidan av berget. I gengäld har du en perfekt vy över Monaco som ligger ca 500 meter nedanför dig.

Vandringsskyltarna lyser mer eller mindre med sin frånvaro och stigen grenar sig ibland men det är svårt att gå fel om du håller siktet på att du ska tillbaka till den soliga sidan av berget. Här och var har även någon sprejat med orange färg på stenar som vägvisning. Som vanligt går vandringen nedåt fortare än uppför. Vi var nere i Cap d’Ail igen efter knappt 3 timmar inräknat en paus på ca 0,5 tim på toppen.

La Turbie och Thropée d’Auguste

För den som vill fungerar det utmärkt att kombinera vandringen med ett besök i La Turbie. Den gamla bykärnan är liten men charmig. Intill den hittar du ruinen efter Thropée d’Auguste. Ett minnesmärke i form av ett torn som restes av den romerska kejsaren Augustus 7-6 år B.C. Tornet byggdes för att hedra kejsar Augustus seger över det barbariska ”folket från alperna”. Det restes på den romerska vägen Via Julia Augustas högsta punkt vid Col de La Turbie.

Under årens gång har tornet plundrats på sten för att bygga kyrkan och staden La Turbie. Men det går fortfarande att gå upp i det. Tornet och det lilla museum som hör till är värt ett besök om du är här. Du kommer att känna historiens vingslag när du går upp i tornet. Jag kände mig nästan förflyttad till Rom för en kort stund. I övrigt är namnen på gatorna i la Turbies gamla stad det enda som minner av romartiden.

Lunch i La Turbie

Vill du äta lunch i La Turbie innan du vandrar nedåt igen finns flera restauranger att välja på. Jag har bland annat fått tips om Hostellerie Jerome eller Le Coin du Fromager för ostälskaren. Jag har ännu inte besökt någon av dem själv så går du dit får du gärna återkomma med dina kommentarer.

Liknande vandringar i närheten

Är du sugen på liknande vandringar i närheten finns t ex Sentier Nietzshe vid Eze som du hittar en beskrivning av här. En annan vandring med djurnamn och vidunderlig utsikt får du om du går upp till Plan du Lion ovanför Menton.

Magnus pausar ovanför Monaco
Please follow and like us:
onpost_follow
Tweet
Share

9 kommentarer

  1. Det ser riktigt härligt ut! Tack för tipset. Jag har varit till La Turbie en gång för åratal sedan när jag trodde att jag höll på att färdigställa ”Strövtåg runt Antibes” och nödvändigtvis skulle ha en bild därifrån (ett halvdussin andra böcker har kommit emellan). Men jag har aldrig varit uppe på hundens huvud. Jag får sätta upp det på att göra-listan.
    Hälsar
    Kristina
    PS! Jag letade upp mitt gamla inlägg om La Turbie men det var inte så där värst intressant. https://www.tomatsallad.nu/en-hel-dag-for-att-fota-ett-ynka-romerskt-monument/

  2. Förstår att det tar en hel del tid och engagemang att skriva – krävs mycket research ibland bara för ett inlägg. Har du några specifika bokideer i åtanke? Någon ny i Sverige?

  3. Jag har massor av bokidéer :-). Exempelvis skulle jag vilja skriva en del två av ”Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm”, en som går andra vägen runt Örebro. Men den vägen kör jag nästan aldrig så jag har inte åratal med bilder i arkivet vilket betyder många resor för att få ihop bilder från alla årstider. Sedan har jag fått önskemål om att utöka den serien med Göteborg söderut samt upp till fjällen. Men de projekten ligger långt fram.
    Först och främst så ska jag ge ut den bok som jag hållit på med i så många år ”Strövtåg runt Antibes”. Den har varit nästan klar sedan 2013. Men det är ett ganska stort och dyrt projekt. Tanken var att ”Smultronställen” skulle vara ett övningsprojekt där jag testade mina tankar om lansering. Nu saboterade jag helt mina egna planer genom att ”Rivieran inom räckhåll” kom in från sidan. Kul bok men den förstörde hela min planering för det stora bokprojektet så jag fick backa och återgå till konsultjobb.

    • Åh – lite trist – men ni har fått mycket uppmärksamhet för Rivieran inom… boken. Roligt att höra att du fått flera propåer om uppföljningar på Smultronställen. Jag tyckte den boken var supertrevlig att läsa – ger massor med idéer om kul utflykter och stopp! Förstår att den är poppis !!

      • Ja intresset för tågboken är fantastiskt kul och Maria har slitit hårt för att få ut den i media! För min del blev det tyvärr väldigt kostsamt att tågboken försenade Smultronställen så att Smultronställen kom ut när mina tilltänkta återförsäljare var på väg att stänga igen för året. Men det är snart vår igen och även om det är svårt komma ut i media med en bok som gavs ut året innan så ska jag försöka sälja in den lite varstans. På de året-runt-öppna ställen där boken funnits under hösten har den hittat till läsare som uppskattat den. Så det blir till att få ut den i sommar, ett år sent men bättre sent än inte alls :-).
        Och så får ”Strövtåg runt Antibes” vänta till nästa år istället för att komma ut i vår.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.