Italiensk roadtrip en vecka i oktober

Menton ligger längs med medelhavskusten precis intill Italien och nära exklusiva Monaco. Vi har ett litet hus i den charmiga gamla stan och många av våra strövtåg tar sin startpunkt härifrån. Det är till och med en av de främsta anledningarna till att vi valde just Menton när vi letade efter bostad i Frankrike. Vi ville ha en utgångspunkt från vilken det skulle vara lätt att göra utflykter i närområdet och för att utforska Europa. Som för alla andra satte ju dock Corona pandemin på ett effektivt sätt stopp för alla upptäcksfärder under en tid. Så när vi insåg att Coronaläget hade förbättrats väsentligt och vi hade tid ledigt för att bila till Amalfikusten i oktober var vi inte sena att komma till beslut. Nu skulle vi äntligen återigen kunna börja njuta av att bo mitt i Europa.

Fulla av förväntan

Med bilen lastad för vandring, bad och njutningsfulla sena middagar ger vi oss av från Menton vid 10-tiden. Senare än planerat men vi fick en sådan där morgon när ingenting stämmer och vi vimsade runt med packningen trots att vi förberett allt redan kvällen innan. Nog för att vi inte rest på ett tag på grund av Covid men kan man verkligen lägga av sig så snabbt?

Väl i bilen infinner sig den där pirrande förväntningsfulla känslan av att vara på väg redan innan vi lämnar Menton. Ned med cabrioleten, på med solglasögonen, en italiensk radiokanal och jag låter håret bli ruffsigt i vinden. Hur bra kan det vara?

Vi har valt lyxen av att inte planera så mycket inför resan. Målet är att vi en dag senare ska vara i den lilla staden Amalfi på kusten med samma namn, 922 km längre söderut. Det är ungefär så långt vi tänkt och frihetskänslan av att vägen ligger oskriven framför oss är underbar.

Lunchdags

I Ligurien går Alpi Maritimi nära kusten och bergen skickar ut sina tungor ned mot medelhavet så att det bildas små vackra dalar längs med hela kusten. Det är ett område vi känner väl då det ligger nära Menton. Vi beslutar oss därför för att motorvägen till Genua varefter vi får se vilken väg vi väljer. Motorvägen löper ömsom i tunnlar genom bergen och ömsom på höga broar över dalarna. Broarna bjuder på vackra utsikter ned mot medelhavet. Tunnlarna är desto mindre charmiga men vi kommer fort fram i alla fall. Upp med caben!

Vid Genua har klockan blivit strax efter 12:00 och det har börjat kurra i magen. Vi känner oss fortsatt lyxigt fria och framför allt pigga på äventyr så när Magnus kommer på att vi kan åka ned i Rappalo för att äta lunch tycker vi båda att det är en toppenidé. Det tar så klart lite längre tid än att bara stanna vid en Autogrill vid motorvägen, men vad sjutton, nu är vi ju äntligen på väg på en roadtripp – klart vi ska njuta.

Autogrill

Alla länder ha sina motorvägsrestauranger. I Italien är det utan tvekan Autogrill som är störst.

Första gången man besöker en Autogrill kan det vara väldigt förvirrande. De har nämligen sin egen logik för betalning och beställning. Det första du ska göra när du kommer in är att spana in var kassan är någonstans. Den kan ligga vid sidan av cafédisken eller för sig själv i någon hörna. Vill du ha en kaffe och smörgås går du först till kassan och betalar för det du vill ha. Därefter tar du med dig kvittot och går till cafédisken, visar kvittot och säger än en gång vad du önskar beställa. Detta gäller oavsett om du är den enda kunden och det bara finns en person som jobbar i både café och kassa. Betala först, beställ sedan.

Utöver kaffe och mat så är butikerna fyllda med presentförpackningar av pasta, choklad och andra delikatesser. Köper du något och kassan inte ligger vi utgången utan mitt i butiken är det viktigt att du tar emot och behåller kvittot. Annars kan du råka ut för en italiensk utskällning. Jag har klarat mig men har sett hur en äldre tysk kvinna fick sig en rejäl dos upprörd italienska när hon försökte smita iväg från kassan utan kvitto. Jag vet inte, men misstänker att det finns något slags dolt hot om butiksinspektioner i bakgrunden. Även om jag aldrig vare sig sett eller hört om någon sådan.

Men nog om Autogrill, åter till Rapallo.

Lunch i Rapallo

Kusten efter Genua är fylld av små pittoreska och populära badorter. Kronjuvelen är så klart lyxiga Portofino men här finns även pittoreska Santa Margherita Ligure med sitt lilla slott och sina trädgårdar, Sestri Levante som är porten till Cinque Terre och så Rapallo, som inte minst är omtyckt av golfare då golfbanan i princip ligger mitt i stan.

Rapallo är lätt att nå från motorvägen och blev därför vårt val för en klassisk italiensk lunch med pizza och pasta. Vi hade tur och fick en parkeringsplats precis nere vid strandpromenaden och satte oss sedan och njöt av solen och över att vara i Italien på en uteservering. Autogrill i alla ära men att ta sig tid och svänga av motorvägen och insupa atmosfären för en timme i en liten kuststad är svårslaget.

Vart ska vi nu ställa kosan?

En timme senare ger vi oss iväg igen. Vi kör längs den slingriga kustvägen en bit men viker av upp mot motorvägen strax före Sestri Levante.

Väl uppe på motorvägen igen tänker vi att det är dags att börja fundera på nästa stopp. Vi känner oss. villrådiga och jag sätter mig med kartan och funderar. Så inser jag plötsligt – ”Varför ska vi inte passa på att äta middag i Rom?” Magnus tittar skeptiskt på mig. -”Äta middag i Rom? Det kan kan vi väl ändå inte.” Jag testar avståndet med GPS’en och -”Jodå, vi kan vara framme vid 18:30 om vi har tur. Blir det lite senare så blir det, vi har ju ändå ingen tid att passa och romarna äter ofta middag sent”. Sagt och gjort – vi söker reda på ett hotell mitt i Rom och ställer in GPS’en.

Ankomst i Rom

19:30 kör vi in i Rom. Vi har varit lite oroliga för att vi ska fastna i köer när vi kommer in mot centrum men det är förvånansvärt lugnt. Vi är 1 timme sena mot ursprunglig plan. Det var en lastbil som fattat eld på motorvägen med långa köer och omledningar av trafiken som följd. Men vad gör det – nu är vi här och känslan är fantastisk. Från att ha lämnat Menton på förmiddagen så har vi utan stress nått Rom och ska gå ut och äta middag.

Vårt hotell ligger på en gågata nära Spanska Trappan. Perfekt för att maxa upplevelsen av Rom för en kväll men kanske inte perfekt för avlastning och parkering av bil. Hotellets receptionist är av det snorkigare slaget och totalt ointresserad av att hjälpa till med det mesta utöver att ge oss rumsnyckeln. Vi får en svepande förklaring om var vi kan hitta en parkeringplats och en, jag menar en, restaurangrekommendation. När jag frågar som det finns någon mer restaurang i närheten som är bra är svaret kort och gott – ”Nej”. Men vi har tur. Magnus hittar en parkeringsplats i nästa kvarter och jag läser in mig på kartan och googlar restauranger.

Fontana di Trevi

Kvällsluften i Rom är ljummen. De små grändernas uteserveringar är fyllda av sällskap som glatt diskuterar och gestikulerar på italienskt vis. Det doftar av pasta, rödvin och grillat kött. Vi känner oss som Lady och Lufsen där vi strövar vi fram i det fladdrande skenet av restaurangernas ljuslyktor. Lyckliga över att vara här tillsammans och som vanligt betagna av den vänliga småstadskänsla som Rom så frikostigt bjuder på.

Vi viker runt ett gatuhörn och drar båda efter andan – Fontana di Trevi i sin vita skönhet breder ut sig framför oss. Det ljust turkosa vattnet kastar sig ned i kaskader i bassängen och som ur små porlande bäckar från klippornas innanmäte. Det är omöjligt att inte imponeras över med vilken skicklighet fontänen konstruerats. För att inte tala om hur många och erfarna stenhuggare det måste ha krävts för att hugga ut alla skulpturer ur klipporna. Som alla andra som är här stannar vi till för att ta en selfie och för att njuta en stund. Men sedan börjar magarna kurra och vi går vidare.

Spanska Trappan

Precis intill en av Spanska Trappans sidotrappor hittar vi en restaurang som ligger lite undanskymd men ändå med en vacker vy över torget. Det är fullt med folk på uteserveringen men vi har tur och får ett bord mellan en italiensk familj där alla talar i munnen på varandra och ett sällskap med damer som talar en blandning av flera olika språk. Vi slår oss ned och hinner knappt sätta oss innan kyparen är framme och erbjuder oss varsitt glas prosecco. – ”Ni äter middag tillsammans i Rom, så klart måste ni fira!”. Mätta, belåtna och uppfyllda av Rom somnar vi gott på vårt rum några timmar senare.

Vi vaknar av väckarklockan vid 8-tiden och slår upp fönsterluckorna för att titta ut på ett Rom som sakta håller på att vakna. Jag slås återigen av hur en så stor stad kan upplevas som så liten och vänlig. Alla stora städer har sin egna speciella känsla och Rom är för mig alltid förknippat med känslan av att allt är nära. Sannolikt är det alla små gränder i centrala Rom parat med upplevelsen av att i mer eller mindre vartenda gatuhörn stöta på någon berömd historisk staty, kyrka eller lämning från romarriket.

Denna gång blir det dock ingen mer sightseeing i Rom. Nu har vi siktet inställt på Amalfikusten och Capri.

Mot Amalfi

Mellan Amalfi och Rom är det knappt 28 mil. Vi kommer iväg i god tid och väljer att köra motorväg den första halvan av sträckan för att sedan köra småvägar. Det visar sig vara ett bra val. Vi kör över bergen på Sorrentohalvön. Solen skiner, vi cabbar ned och njuter av utsikten över Neapelbukten och Amalfikusten. Det är frodig grön landsbygd utanför bilfönstret och i fonden, långt nedanför oss, glittrar ett mörkblått medelhav.

Parkering med problem

I Amalfi stad byts lugnet ut mot charmig men förvirrande italiensk ”ordning”.

Vi har stämt möte med Paolo som ska ta hand om och parkera vår bil under några dagar. Vi ska ses i hamnen som är liten och fylld av bilar och turister som rör sig huller om buller och utan synbar tydlig riktning. Mitt röran några ilskna parkeringsvakter som synbarligen tröstlöst försöker skapa någon form av ordning. Därtill två Carabinieri som myndigt blåser i sina visselpipor och tillrättavisar bilister som kör rakt över eller åt fel håll i den lilla rondellen vid infarten till hamnen. Det är som att hamna mitt i en film av Roberto Benigni (bl a Livet är underbart).

Paolo lyser med sin frånvaro och vi ställer bilen framför ett litet café varefter vi omdelbart blir utskällda av först en parkeringsvakt och sedan en trafikpolis. Jag försöker på stapplig italienska förklara att vi väntar på att bilen ska bli hämtad och bortkörd. Polisen spänner ögonen i mig sätter upp ett finger i luften och säger ilsket ”- 3 minuter. Sedan ska ni vara borta”. Därefter verkar vi bli bortglömda för det tar i alla fall ytterligare 10 stressade minuter innan Paolo äntligen dyker upp.

Vi lämnar över bilnycklarna till Paolo och ber om ett kvitto. Paolo. tittar oförstående på oss. Så lyser han upp och -”Nej, nej ni bara ringer mig en halvtimme innan ni vill ha bilen så kommer jag. Inget kvitto behövs. Ciao!” och så fräser han iväg i vår helt nyköpta Mini Cooper Cab. Vi tittar på varandra -”Det blir ett spännande samtal till försäkringsbolaget när vi ringer och säger att vår bil har blivit stulen och att vi gett bort nycklarna.” Magnus skakar på huvudet – ”Hm, ingen ide att tänka på det nu. Händer det har det redan hänt nu…”.

Vi har fått rådet att ta tåget till Sorrento för att därifrån ta färjan över till Capri som är vårt slutmål för dagen. Medan vi står och väntar på Paolo inser vi dock att det går färjor från Amalfi till Capri var och varannan timme så varför ska vi åka tåg? Efter en sen lunch i hamnen bär vi ombord vår packning och stävar ut mot Capri.

Vill du läsa om våra bästa tips för ett besök på Capri så följer du denna länk.

Vilse på Amalfikusten

Efter några njutningsfulla dagar på Capri återvände vi till fastlandet där vi sover över en natt i Sorrento. Dagen efter har vi beställt en bil som kör oss och vår packning en bit upp i bergen. Packningen får åka hela vägen till vårt hotell i Amalfi medan vi hoppar av för att vandra en del av vägen. Det blir en härlig vandring även om vi går fel och kommer rejält ur kurs. Men det går ingen nöd på oss. Vi blir bjudna på både vindruvor och grönsaker av lokalbor som vi möter längs vägen. På sluttampen får vi skjuts av en vänlig man när vi ber om hjälp att hitta vägen till en by där vi vet att det går en buss till Amalfi stad.

Vii hade tack och lov följt ett tråd vi fått om att köpa bussbiljetterna i en Tabachi i Sorrento innan vi gav oss av. Det går nämligen inte att köpa biljett ombord på lokalbussarna. Vi såg mer än ett par turister som nekades att stiga ombord för att de inte hade biljett.

Sentieri degli Dei

Sentieri degli Dei, Gudarnas stig. Som vandrare är det omöjligt att inte ge sig ut på denna led när man besöker Amalfi. Det är en väl upptrampad stig som löper tätt längs med kusten mellan byn Bomerano och Positano.

Vi är långt ifrån ensamma på lokalbussen från Amalfi till Bomerano. Gudarnas stig lockar inte bara inbitna vandrare utan även mindre vana stigfinnare. Det är lätt att förstå varför. Sentieri degli Dei bjuder på svindlande utsikter över gnistrande hav och med siluetten av Capri i fjärran. Stigen går genom skogar av cypresser, förbi kloster, tomat- och vinodlingar. Bitvis går den så nära klippkanten att den som har anlag för svindel kan tycka att det är väl luftigt. Stigen är inte svår att gå även om den bitvis är ganska stenig och brant. Jag rekommenderar vandringsskor och stavar. Det finns några platser där du kan fylla på vattenflaskan men se till att ta med dig ordentligt med vatten från början. Vi gjorde vår vandring i mitten av oktober och det var fortfarande ordentligt varmt i den gassande solen. Vi drack säkert närmare 1,5 liter vatten var.

Ett stalltips är att göra vandringen i den riktning som vi gjorde den, från Bomerano till Positano. Den sista sträckan består nämligen av trappor, trappor, trappor. Belöningen är en lunch på någon av restaurangerna i Positanos hamn när du väl kommit ned. Därtill kan. det vara svårt att få tag i en buss i Bomerano för resan tillbaka till Positano.

Pompeji

Utsikterna för nästa dag är moln och regn så vi beslutar oss för att besöka Pompeji i stället för att vandra som planerat. Vi bokar enkelt en guidad tur på nätet och ger oss av.

Det skulle gå att skriva spaltmeter om Pompeji. Jag säger bara – missa inte att besöka detta världsarv om du har minsta möjlighet när du är i närheten. Och boka absolut en guidad tur! Vår guide var otroligt kunnig, lättsam, rolig och hade svar på alla upptänkliga frågor som vår grupp bombarderade honom med. Han pekade ut små intressanta detaljer och beskrev målande hur livet såg ut i Pompeji när vulkanutbrottet utplånade hela staden genom att täcka den i vulkansten och aska.

Vi åt en tidig lunch i en av turistrestaurangerna utanför entren till Pompeji. Under tiden funderade vi på vad vi skulle hitta på när vi kom tillbaka till Amalfi. Det utlovade regnet lös med sin frånvaro och det var behagligt varmt i luften. Med blodad tand efter vårt stopp i Rom på vägen ned beslutade vi oss för att åka till Neapel. Det är mindre än en timmes bilresa bort så varför inte passa på? Vare sig Magnus eller jag hade varit i Neapel tidigare och ingen av oss hade haft någon speciell längtat dit heller. Men nu var vi ju här och hade tid så vi gjorde slag i saken.

Neapel

Det första vi ser när vi kör in i Neapel är hamnen som är fylld till bristningsgränsen med containers och höga lyftkranar. Det är inte vackert men det är en onekligen en imponerande syn och vi förstår direkt att nu kommer vi att få en annorlunda upplevelse mot Rom och Amalfi.

Vi fortsätter med spänning in i Neapel stad. Staden som omges av rykten om allt från kriminalitet till sopberg men också om pittoreska Walt Disneygränder med tvättlinor spända mellan husen. Det är rörigt, smutsigt och stökigt. Hm, dags att fälla igen caben. Graffiti på vart och vartannat hus. Sopor ligger lite här och var. Vi kör storögda omkring lite på måfå. Efter ett tag kommer vi fram till Neapels stora shoppinggata, Via Toledo. Där hittar vi en parkeringsplats och ger oss ut i folkvimlet.

In i Neapels gränder

Det är lunchtid och mycket folk överallt. En strid ström av människor ger sig också in i gränderna vid sidan av Via Toledo. Vi följer efter och befinner oss snart i ett gytter av små gränder. Här säljs färsk fisk ur plastbaljor direkt på gatan, mitt bland lunchande Neapelbor. Trängseln vid Fritterierna och Tripperierna är stor. Överallt ser vi människor som skickligt navigerar sig fram genom trängseln med ”cuopas”, strutar fyllda med friterad fisk och grönsaker, i händerna. Det är stökigt, rörigt och högljutt. Jag talar lite italienska men här har jag svårt att förstå vad samtalen handlar om. Språket är mustigt och orden korthuggna.

Italiensk storstad

Vi navigerar ut mot Via Toledo igen och slår oss ned på ett café vid ett stor torg. Det känns skönt att få sitta ned en stund efter virrvarret i gränderna. Runt omkring oss pågår stadslivet. En mamma kommer körande på en vespa med sitt lilla barn framför sig på sätet. Barnet är knappast mer än 3 år och har ingen hjälm. Ett födelsedagsfirande pågår på restaurangen intill. Uppklädda gäster med presenter och ballonger kommer och går hela tiden. Vid bordet framför oss slår sig två kvinnor ned och beställer in en assiett dignande av småplock och två glas vitt vin. De talar oavbrutet med varandra och bryter in i varandras meningar. En man på cykel blir rasande på en bilist och bryter ut i en flera minuter lång ilsken utskällning ackompanjerad med vida gester. Det är så italienskt så man nästa baxnar. Samtidigt är ”känslan” annorlunda än i Rom. Neapel är storstad på ett helt annat sätt, med allt vad det för med sig. Det är tuffare och ruffare. En känsla som förstärks när vi vandrar nedför Via Toledo och ser en grupp militärer med vapen i en korsning.

Vi sätter oss i bilen igen och googlar efter var den ”fina” shoppinggatan finns. Google Maps leder oss upp bakom det kända Gran Caffè Gambrinius som ligger vid Piazza del Plebiscito. Här är stämningen lugnare och folkvimlet mindre. Det känns nästan lite öde jämfört med folkvimlet i de små gränderna vid Via Toledo. Vi kör runt en stund men ställer sedan kosan tillbaka mot Amalfi. Vi är nöjda med vårt första, helt oplanerade, besök i Neapel. Det känns väldigt roligt att ha besökt den beryktade staden och att ha känt av pulsen och den speciella atmosfären. Jag noterar lite överraskad Neapel på listan över platser jag vill återvända till.

Återtåg mot Menton

Någon dag senare är det dags att resa hemåt mot Menton igen. Nu har vi gjort så många lyckade besök i italienska städer under vår resa så vi beslutar oss för att besöka även Florens.

Vi får tag på ett billigt men bra hotell med parkering mitt i Florens. Det är säkert 30 år sedan jag var här senast och det känns superlyxigt att få ströva runt bland alla palats och konstskatter. Vi slår oss ned för en aperitif vid Piazza della Signoria och bara njuter. Till middag blir det en magisk bifftecka Fiorentina på klassiska Trattoria San Lorenzo. Bättre avslutning på vår drygt veckolånga italienska Roadtrip är svår att se framför sig.

Please follow and like us:
onpost_follow
Tweet
Share

2 kommentarer

  1. Hej , så kul att läsa om Italienresan. Vi åkte ungefär samma tur med Scandorama nu i september. Önskar man vågat bila…… Capri var drömmen sedan många år, och det uppfyllde mer än väl förväntningarna. Kunde stannat en vecka. Men det blir kanske en annan gång. Amalfi och Sorrento underbart vackert. Och Pompei väldigt intressant, Och Rom Är ju alltid Rom.
    Tack för trevlig läsning .

    • Hej Marie! Vad roligt att höra att ni gjort ungefär samma resa! Visst blir man lite Italienfrälst! September/oktober är perfekta månader att besöka medelhavet – fortfarande varmt och skönt i havet men lite mindre turister. Jag drömmer om en vecka på Capri – en bit upp i bergen. Där skulle jag vilja bo en vecka och bara njuta och skriva. 😎 Tack för att du hörde av dig – gjorde mig väldigt glad!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.