Hade du frågat mig för ett år sedan om jag skulle sluta på mitt jobb skulle jag ha tänkt att du var knäpp. Men nu är jag här. Jag bestämde mig i höstas efter att ha jobbat på PwC i över 30 år. 30 år – det är en evighet! Självklart har jag trivts annars hade jag ju inte varit kvar. Men allt har ett slut och mitt kom nu. Det var helt enkelt dags att gå vidare. Testa vingarna och förverkliga gamla drömmar. Det var ett jobbigt och svårt beslut. Att våga släppa taget. Men som med många svåra steg var det väldigt skönt när jag väl beslutat mig för att ta det.

Så om 4,5 månader börjar mitt nya liv som egen. Eller vad säger man – ”Hej, vad gör du?” -”Jag är egen.” Det låter ju inte klokt! Måste öva på den.

Skrivlängtan 

Jag har alltid älskat att skriva, ända sedan jag var liten. Mitt första brev skrev jag redan innan jag började skolan. Det var ett ilsket brev till min äldste bror, ”to-the point” skulle man nog kalla stilen idag och fullt av stavfel så klart. Mamma tog en kopia och sparade innan det postades hela vägen till Göteborg – det var långt innan mail och sms…

Jag fortsatte med skrivandet genom hela skoltiden, universitet och de första jobbåren. Noveller, långa brev, olika betraktelser, artiklar. I takt med att jag avancerade på jobbet blev det mindre och mindre ”skönlitterärt” och mer och mer PM och rapporter, ekonomiska termer och uttryck dessutom till övervägande del på engelska.  Mitt fria skrivande avstannade helt.  Men längtan till skrivandet och språket fanns kvar.

Strövtåg i världen börjar i denna längtan. Tillsammans med min önskan att upptäcka och utforska. Gärna med natur och kultur nära, men framför allt för skrivandets skull. Att det blev just en blogg är helt enkelt för att jag tänkte att det kunde vara ett sätt att få lite nerv i skrivandet. Att veta att det jag skriver kan komma att läsas av någon annan, någon jag inte bestämt vem det är, gör det helt enkelt mer ”på riktigt”. Dessutom så sätter en blogg lite press på mig. Att jag faktiskt måste skriva regelbundet. För skrivandet tar tid och kräver träning. Inte minst för mig som jobbar med att hitta tillbaka till orden, meningarna, flytet.

Att blogga

Det här med en blogg är dock så mycket mer än att ”bara” skriva. Jisses! De två månader jag har hållit på har jag ägnat minst tid åt att skriva och mest tid åt att få bloggen att fungera på ”rätt” sätt. Det har varit lite som en upptäcktsresa på en ny planet. Eller det är en överdrift, helt ny är den inte, med den har väldigt många outforskade territorier. Jag har varit beredd att lägga ned bloggprojektet många gånger. Varför ser min skärmbild aldrig likadan ut som i instruktionen? Till och med Facebook kan bli krångligt med en blogg . Och du har rätt, jag har fortfarande ingen ordning på mina olika ”kanaler” och var jag ska kommunicera vad.

Just nu är jag fullt upptagen med att göra djupdykningar i SEO-havet. För den som inte vet vad SEO är så är det sökordsoptimering. Enkelt uttryck ”Googelanpassat språk”. Hur ska jag skriva för att Google ska hitta och gilla det jag skriver? I skrivande stund är jag ärligt talat inte säker på att Google och jag är överens om så mycket mer än att textstycken inte bör vara för långa.

Social – inte jag

Magnus har varit bortrest en del när jag har satt upp bloggen och det har varit tur. Jag vill ju gärna fortsätta att vara gift. Att sitta i timmar framför datorn flera kvällar i rad för att lösa ett tekniskt problem man inte förstår sig på är inte särskilt socialt. Man tycker inte ens en gång om sig själv när man mitt uppe i det.  Det är inte heller så kul att jag vaknar mitt i natten och plötligt förstår, vad det nu var jag inte förstått tidigare, och bara måste gå upp och testa min nya lösning.

Fotandet har så klart också blivit mer intensivt. Till en början tyckte Magnus det var lite kul – ”Jag trodde inte att jag skulle bli fotomodell på gamla dar” sa han med en litet nöjt leende. Entusiasmen har lagt sig nu. Framför allt när han ständigt får vänta för att jag vill testa olika vinklar, ljus, avstånd etc.

Mitt nya liv

Den 1 juli 2019, om 130 dagar, börjar mitt nya liv som ”egen”. Vad det kommer att innehålla kommer att utkristallisera sig. Några saker har jag lovat mig själv. Mer skrivande, mer ”må bra” saker, regelbunden träning, tid för om- och eftertanke och kultur så klart. Men i övrigt får vi se. Min yngsta dotter Lovisa har ett år kvar i gymnasiet så jag ska använda året till att ”landa”. Tänkte kanske också sätta mig på tåget och ”upptäcka” Sverige. Lovisas och mitt besök i Storlien i höstas gav mersmak. Och så ska jag lära mig att stå på huvudet, fristående. Vända upp och ner på perspektiv och tankar. Våga.

Gilla inlägget och följ mig gärna

Tack för att du läser min blogg!   Som du säkert förstått så är den under utveckling både vad gäller teknik och innehåll. Vi får se var den landar.  Jag hoppas att du vill följa med mig på resan. Om du trycker på gilla eller följa-knappen blir jag väldigt glad! Tror även Google gillar det 🙂